Min ev. diagnos

I höstas fick jag diagnosen Aspergers syndrom. När utredningsteamet la fram resultaten för mig och sa att de trodde att AS kanske kunde vara en passande diagnos så blev jag först lite förvånad och fundersam. Lite hade jag väl tidigare funderat kring om jag hade nåt Aspergers-liknande eftersom jag alltid upplevt att den sociala biten har funkat ganska dåligt för mig, men jag kände aldrig igen mig själv så bra i bilden jag då hade av vad AS var för nånting. (Jag hade inte själv tagit initiativ till utredningen, utan blivit remitterad dit efter att ha gått i -- tyvärr ganska resultatlös -- KBT för mitt svårartade uppskjutningsbeteende.) Jag fick några papper med grundläggande info om diagnosen, läste på lite och fick en mer nyanserad bild, men var ändå inte riktigt övertygad om att det stämde in så bra på mig. Vissa bitar här och där kanske... fast kanske inte exakt på det sättet som det stod beskrivet... och vissa bitar inte alls.
Det slutade med att jag ändå "tackade ja" till att få diagnosen svart på vitt några veckor senare, mest med tanke på att jag haft en del problem med att vara en produktiv samhällsmedborgare och att det kanske vore bra att ta emot den hjälp jag kan få för att komma vidare i livet. Tror ändå att jag har ett och annat att bidra med (är normalbegåvad och mer eller mindre frisk i kroppen, om inte annat) men har inte lyckats göra så mycket av det. Det finns ju personer som har betydligt tydligare autistiska drag än vad jag har och som ändå klarat sig bra i livet utan hjälp från det offentliga, så kanske är det bättre att gå på själva hjälpbehovet än hur bra man stämmer in på en diagnos.
Sen dess har tankarna kring huruvida jag egentligen "har" AS fortsatt att snurra runt i huvet, även om jag gång på gång kommer fram till att det är ganska meningslöst att fundera över. Jag är ju som jag är och har de styrkor och svagheter jag har, precis som alla andra. Man får väl försöka jobba med svagheterna och utveckla styrkorna.
Men jag är (tyvärr) en fruktansvärt självupptagen och självmedveten person och min hjärna sitter liksom fortfarande fast i nån sorts identitetssökande högstadie-/gymnasieläge. Kanske för att jag har haft och har en vilja att få den sociala biten att fungera, att få kompisar, bli socialt lyckad, även om det aldrig har blivit så. Jag vill kunna ha en berättelse om mig själv och vem jag är, som gör att jag framstår som nån sorts rimlig sammanhängande människa för andra (lite som när man pratar om storytelling i PR-branschen). Och nu kan jag inte låta bli att fundera över om diagnosen passar in i berättelsen, om den gör att jag framstår som rimlig?
Kanske är det många som går runt och funderar på liknande saker, med tanke på att olika personlighetstester har blivit så poppis på internet och en del t.ex. gillar att prata om sig själva som 'introverta' o.s.v.. Jag menar att det är många andra som tycker det är kul att använda olika mer eller mindre vederhäftiga "psykologiska" termer för att piffa till sin identitet, liksom.
Det dumma är att allt det här funderandet och navelskådandet i sig passar väldigt illa in i så fall -- för en typisk autist (eller i alla fall en stereotypisk autist) borde väl inte fundera så här mycket på hur den framstår inför andra? Borde jag inte snarare skita i vad andra tycker och typ hålla på med nåt specialintresse i stället om jag nu verkligen var autistisk? Eller vad vet jag. Jag har nog inte Aspergers syndrom, jag är nog bara ett vanligt rövhål. Som borde skaffa ett jobb, höhö. Hejrå.